Färgglada trekanter har piggat upp min dag. Tre av mina barn är med i traktens extremt populära barnteatersgrupp, i år sätter de upp Folk och rövare i Kamomilla stad. Det betyder att jag försöker hjälpa till med det jag kan och hinner med.
Nu är det ett gammalt påslakan som fått offra sig för att sprida lite glädje i Kamomilla. Enligt den kvinnliga regissören (regiassistent påstår hon själv att hon är, men jag misstänker nog att hon har en hel del att säga till om) är inte beige och naturvitt tillräckligt glatt. Så efter lite rivjobb, klippjobb, strykning, maskinsömnad, lite klippning till och till sist hederlig handsömnad finns nu tre stycken vimpelgirlander klara för upphängning.
Medan barnen övade, inför nästa veckas premiär, sjungandes så taket höll på att lyfta dryftade jag tillsammans med några andra föräldrar livsviktiga ärenden i köket. Nästan så att vi löste livets gåta...
Eller så inte. Vi skvallrade så in i norden, om allt möjligt från gröntejpade affärsfönster via hemliga ingredienser i ketchup till mobiltelefoner, höftoperationer och vikten av att kunna säga nej.
Och jisses vad det gjorde gott att bara ösa ur sig. Det här klarar jag mig en god tid på. Är inte precis bortskämd med vuxet diskussionssällskap nu när jag ju "bara" är hemma.
Med andra ord en mycket lyckad dag. Och det skall morgondagen också bli har jag bestämt. För jag får lite nästan-egen-tid med min äldsta (lillisen kan jag ju inte lämna ännu så hon är alltid med) och så ska vi grädda massor med våfflor till kvällsmat. Det är ju ganska lyxigt att äta våfflisar med sylt och glass en helt vanlig onsdag. Bäst att passa på då man får...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar